äggplockning - 29 november
Igar var det sa dags for aggplock, och vi skulle som sagt aka taxi direkt till kliniken. M hade bestallt en taxi for vi visste att det skulle bli svart att fa tag i en pa morgonen, for det var namligen tunnelbanestrejk har i London igen. Taxibolaget hade dagen innan bekraftat bokningen och tiden, men det betydde tydligen ingenting for en sisadar 20 minuter innan vi skulle aka ringde de och sa att tyvarr sa har vi ingen bil till er. Vad gor vi da? Panik utbrot eftersom vi inte kan komma forsent det minsta for aggen maste ju plockas vid exakt tidpunkt for att inte forstora vara chanser. Vi kollade alternativa resvagar som skulle ta alldeles for lang tid men beslutade oss for att ga ner till tunnelbanestationen och forsoka aka tunnelbana eftersom var linje var den enda fungerande dagen till ara. Vi skyndade oss till stationen och jag kande aggstockarna som gungade i varje steg, oron i hjartat och halsen var snustorr av att jag fastade och inte kunde dricka vatten ens. Jag ringde kliniken och sa som det var, men att vi skulle skynda oss sa mycket vi kunde.
Val vid tunnelbanestationen ser vi upptagna taxis, men som av ett mirakel lyckas M hejda en taxi som var upptagen men som precis var pa vag att slappa av en kund. Phew, aggen var raddade och vi kom till kliniken i tid. Val dar fick jag prata med olika skoterskor och lakare och fa armband och infart och "laggas in" i ett rum. Och M fick ga ivag och lamna sitt bidrag.
Det nasta jag minns ar sedan M som pratar med mej i uppvakningsrummet, jag var sa trott och illamaende som jag brukar vara efter narkos. Svart att halla upp ogonen. Och jag hade jatteont i aggstockarna sa jag skrek och grimaserade tills jag antligen fick nagot "gott" i infarten som tog bort det onda. M sa att forst nar jag vaknade sa jag nagot om "Come dine with me" ett TV-program som nu aven finns i Sverige som "Halv atta hos mig". Jag tyckte ocksa jag var lite spexig och rolig dar i dimman och skamtade om blodtrycksmaskinen som jag var kopplad till som tog bloddtryck automatiskt da och da och spottade ut en pappersremsa..."21 och femtio och har kommer kvittot" eller nagot sadant. Vilken underhallare man kan vara nar man minst anar det, heh.
Vi akte hem nar jag kande mej lite piggare och kunde sta pa benen, de sa att de ringer nasta dag och talar om hur manga agg som blivit befruktade. Oj vad spannande! Val hemma lag jag i soffan med tacket hela dagen och hela kvallen och sov och var vaken i omgangar, kunde inte ata mycket for jag madde sa fruktansvart illa. Pa langa vagar var det har den varsta tiden pa hela IVF-cykeln, det var langesedan jag madde sa daligt. Men det ar ju for en bra sak sa aterigen biter man ihop bast man kan. Men jag tankte pa kvallen nar jag madde sahar daligt och var tvungen att ta bade stolpiller och en ny sorts injektion i magen, att om jag inte far nagra bra agg nu sa maste jag gora om det har och det vill jag verkligen inte.
Val vid tunnelbanestationen ser vi upptagna taxis, men som av ett mirakel lyckas M hejda en taxi som var upptagen men som precis var pa vag att slappa av en kund. Phew, aggen var raddade och vi kom till kliniken i tid. Val dar fick jag prata med olika skoterskor och lakare och fa armband och infart och "laggas in" i ett rum. Och M fick ga ivag och lamna sitt bidrag.
Sedan bar det av med mej in for att sovas ned infor ingreppet. Jag har last att i Sverige ar de flesta vakna och kan se vad som sker pa en skarm, och att de far morfin hela tiden for att bedova smartan. Sa gar det inte till har inte, man ar helt "knocked out". Det sista jag minns ar att embryologisten kom och pratade med mej och att jag la upp benen i gynstolshallare dar i sangen. Sedan gav de mej en syrgasmask och sprutade in somnmedlet i infarten.
Det nasta jag minns ar sedan M som pratar med mej i uppvakningsrummet, jag var sa trott och illamaende som jag brukar vara efter narkos. Svart att halla upp ogonen. Och jag hade jatteont i aggstockarna sa jag skrek och grimaserade tills jag antligen fick nagot "gott" i infarten som tog bort det onda. M sa att forst nar jag vaknade sa jag nagot om "Come dine with me" ett TV-program som nu aven finns i Sverige som "Halv atta hos mig". Jag tyckte ocksa jag var lite spexig och rolig dar i dimman och skamtade om blodtrycksmaskinen som jag var kopplad till som tog bloddtryck automatiskt da och da och spottade ut en pappersremsa..."21 och femtio och har kommer kvittot" eller nagot sadant. Vilken underhallare man kan vara nar man minst anar det, heh.
Vi akte hem nar jag kande mej lite piggare och kunde sta pa benen, de sa att de ringer nasta dag och talar om hur manga agg som blivit befruktade. Oj vad spannande! Val hemma lag jag i soffan med tacket hela dagen och hela kvallen och sov och var vaken i omgangar, kunde inte ata mycket for jag madde sa fruktansvart illa. Pa langa vagar var det har den varsta tiden pa hela IVF-cykeln, det var langesedan jag madde sa daligt. Men det ar ju for en bra sak sa aterigen biter man ihop bast man kan. Men jag tankte pa kvallen nar jag madde sahar daligt och var tvungen att ta bade stolpiller och en ny sorts injektion i magen, att om jag inte far nagra bra agg nu sa maste jag gora om det har och det vill jag verkligen inte.
Kommentarer
Trackback
