som en vovve som vantar pa posten
Jag gar nu och vantar pa kallelsen till ultraljudet dar de aven gor KUB-testet. KUB-test gors i samband med att vi skrivs in i vanliga modravarden mellan vecka 11-13. KUB-test ar nar man kombinerat mater nackspalten hos fostret samt tar ett blodprov, detta for att se om det finns en hog eller lag risk for att barnet har kromosomfel. Har finns mer info: http://www.niomanader.se/content.asp?ID=71
Denna kallelse ar var forsta till den vanliga modravarden eftersom vi nu ar utskrivna och har "tagit examen" fran den tidiga modravarden som vi gatt till dessa forsta 11 veckor. Jag ar som en galen vovve som inte kan sluta tanka pa posten. Nar ska vi fa brevet med kallelsen, nar far vi komma dit? Jag vill veeeeta nar vi far se lillbebben igen. Det bor vara denna vecka eller mojligtvis nasta vecka.
Jag gar ocksa runt och ar sa himla glad, men samtidigt smyger sig oron pa da och da. Jag tror att en kvinna som inte haft problem med graviditeter ar orolig en liten del men storsta delen ar nog gladje och planering for barnet. For oss med var historia ar det som den storsta delen ar "beredd pa det varsta" och oro och sen ar det en liten del gladje som vaxer sig storre for varje vecka. Jag minns tydligt for nagra veckor sedan nar jag tankte pa var lilla bebis och att den kommer komma i augusti till oss, frisk fin och var underbara lycka. Sedan blev jag nastan skamsen, hur kunde jag sitta och tanka sana tankar... att allt ska ga sa bra for oss den har gangen. Att vi ska fa den lycka vi langtat sa lange efter. Man vagar inte tanka sa langt, man vagar inte heller kopa saker eller planera for stort. Men man maste ju fa dagdromma och langta och vara glad och harmonisk, att man ar glad och lugn ar bra for mig och for den lille. Dessutom tror jag sa mycket pa var lilla alskling, lillbebben ar sa stark och fin darinne. Jag far overtala mig sjalv att vaga vara sa glad och lycklig jag innerst inne ar. Jag ar ju det.
Man vet ju att det spelar nog ingen roll hur mycket eller lite man glatt sig eller planerat, sorgen gor inte mindre ont for att jag varit realistisk eller forsiktig eller vad man ska saga. Sa det dar ar lite dubbelt, lite dumt. Att de oskrivna reglerna ar att inte kopa saker for tidigt eller att tala om graviditeten for andra for tidigt. Det dar reglerna ar egentligen inte till sa mycket nytta med facit i hand, nae jag kanner definitivt tvartom att ar man lycklig och glad for sin graviditet sa ska man passa pa att njuta av att vara lycklig och glad!
Denna kallelse ar var forsta till den vanliga modravarden eftersom vi nu ar utskrivna och har "tagit examen" fran den tidiga modravarden som vi gatt till dessa forsta 11 veckor. Jag ar som en galen vovve som inte kan sluta tanka pa posten. Nar ska vi fa brevet med kallelsen, nar far vi komma dit? Jag vill veeeeta nar vi far se lillbebben igen. Det bor vara denna vecka eller mojligtvis nasta vecka.
Jag gar ocksa runt och ar sa himla glad, men samtidigt smyger sig oron pa da och da. Jag tror att en kvinna som inte haft problem med graviditeter ar orolig en liten del men storsta delen ar nog gladje och planering for barnet. For oss med var historia ar det som den storsta delen ar "beredd pa det varsta" och oro och sen ar det en liten del gladje som vaxer sig storre for varje vecka. Jag minns tydligt for nagra veckor sedan nar jag tankte pa var lilla bebis och att den kommer komma i augusti till oss, frisk fin och var underbara lycka. Sedan blev jag nastan skamsen, hur kunde jag sitta och tanka sana tankar... att allt ska ga sa bra for oss den har gangen. Att vi ska fa den lycka vi langtat sa lange efter. Man vagar inte tanka sa langt, man vagar inte heller kopa saker eller planera for stort. Men man maste ju fa dagdromma och langta och vara glad och harmonisk, att man ar glad och lugn ar bra for mig och for den lille. Dessutom tror jag sa mycket pa var lilla alskling, lillbebben ar sa stark och fin darinne. Jag far overtala mig sjalv att vaga vara sa glad och lycklig jag innerst inne ar. Jag ar ju det.
Man vet ju att det spelar nog ingen roll hur mycket eller lite man glatt sig eller planerat, sorgen gor inte mindre ont for att jag varit realistisk eller forsiktig eller vad man ska saga. Sa det dar ar lite dubbelt, lite dumt. Att de oskrivna reglerna ar att inte kopa saker for tidigt eller att tala om graviditeten for andra for tidigt. Det dar reglerna ar egentligen inte till sa mycket nytta med facit i hand, nae jag kanner definitivt tvartom att ar man lycklig och glad for sin graviditet sa ska man passa pa att njuta av att vara lycklig och glad!
inspiration
hjältar och hjältinnor stannar kvar
de spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
Kent - Pa drift
de spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
Kent - Pa drift
vecka 11 ar det full rulle darinne
Vi har varit pa ultraljud och sett var lilla alskling. Han eller hon har vaxt jattemycket igen och var verkligen rorlig! Vi kunde inte sluta le nar vi tittade pa bilden medan hon matte var bebis och kollade sa allt sag bra ut. Det var det basta jag har varit med om hittills. Jag har svart att hitta ord for att beskriva kanslan jag kande inom mig, sa fin och vacker och bra var lilla bebis ar. Och hela tiden rorde den sig med armar och sma benen och lag med ansiktet nedat, sa vi fick ingen jatteskarp bild den har gangen. Men har ska ni fa se, tank ansikte nedat och sa borde ni se:-
Vi hade ocksa var "graduation from Early Pregnancy Clinic", vilket betyder att vi gar over till den vanliga Antenatal Clinic fran och med nu. Antenatal Clinic ar vanliga modravarden dit alla gravida kommer, vi kommer dock att fa en speciell barnmorska som foljer oss som vet var bakgrund och haller extra koll pa mig med mediciner, besok och ultraljud.
Jag har fatt en liten mage och allt kanns underbart!
min bloggbön blev hörd
Jag skrev om hur sarbar jag kande mig, om hur jag vill ha karlek och kramar och nagon som trostar konstant.
Min fina van L i norra Sverige skickade ett peppmail fyllt av karlek, och idag fick jag paket med peppkort och saltlakrits fran underbara A&A i Sthlm!!!
TACK ni ar bast, det varmde och gladde mig ska ni veta. Tur att jag har sa fina vanner och familj i Sverige som tanker pa mig!
Min fina van L i norra Sverige skickade ett peppmail fyllt av karlek, och idag fick jag paket med peppkort och saltlakrits fran underbara A&A i Sthlm!!!
TACK ni ar bast, det varmde och gladde mig ska ni veta. Tur att jag har sa fina vanner och familj i Sverige som tanker pa mig!
var historia och en hyllning till alla som kämpar
Jag har tankt mycket pa vad vi gatt igenom de senaste aren, nu nar jag ar hemma och gravid. Gravid och pirrig, superlycklig, nojjig, orolig, euforisk och bara valdigt valdigt glad. Den har trottheten och illamaendet har verkligen varit konstant och intensivt, jag har inte varit sa social som jag brukar och har svart med dofter och hela den har grejen med att ata ar jobbig for en annars matlagande matalskande person. Kanslorna som svallar och torstar och svanger kan vara jobbiga emmellanat. Men det ar ju ingenting... INGENTING jamfort med vad man har att vara glad for. Det overvager ju allt. Det ar fantastiskt att vara gravid.
Men jag tanker mycket som sagt, pa alla dessa manniskor ute i Sverige och ovriga varlden som just nu kampar for att fa barn. Alla par som vill bli foraldrar, men som inte lyckats an. Kanske har de som vi blivit gravida flera ganger men forlorat. Kanske har de gatt igenom IVF precis som vi.
Forsta gangen jag var gravid visade det sig vara utomkvedshavandeskap i vecka 9. Vi hade mamma och pappa har i London julen 2008, och vi skulle fira och ha mysigt vi fyra hemma hos oss. Vi skalade i champagne och var ute och at och var uppspelta over var glada nyhet. Pa julaftons morgon vaknade jag av ett hemsk vark, och jag och M tog en taxi till akuten. Jag blev kvar dar, blev akutopererad och de tog bort min ena aggledare. Mamma och pappa och M kom och halsade pa nasta dag. Det gick bra trots allt men aj aj att det inte blev som vi tankt oss. Det blev totalt morker, men utat satt satte man upp en mur for att orka leva vidare. Att jobba. Att tanka framat igen. Och det ljusnade lite igen.
Tre ganger till har jag blivit gravid och forlorat vart barn i missfall och kvarhallet missfall (mf, ma,ma) i vecka 5, 9 och 10. Tre ganger har jag dansat med graviditetstestet/n och i magen har lyckan bubblat tills jag blivit alldeles snurrig. Ska vi bli foraldrar? Vi har lyckats! Och alla tankar och symptom och lakarbesok som tillhor... all tid som hinner ga och hur mycket man pratar och tanker pa sitt barn som vaxer i livmodern. Allt hopp, forvantan och karlek som vi vill ge till vart barn. Till att fa denna gladje, denna lycka fullstandigt slagen i spillror. Att falla sa handlost ner i marken igen. Att bara se svart, tomhet och morker. Att forsoka ta sig upp. Trots att omvarlden pagar som vanligt runt en. En omvarld dar andra manniskor har lyckade graviditeter. Overallt. Hur man an forsoker varja sig for att slicka sina sar, ar det omojligt att inte bli pamind. De dar ultraljuden da de inte kan hitta hjartat har etsat sig fast i minnet, i hela kroppen, och stillbilden pa barnet senast de hande ar nagot jag aldrig glommer. Det ar som om varlden dras undan, marken finns inte och man kvavs och hur man an kippar far man inte luft. Och det kanns som om man ar med i en mardrom som aterupprepas gang pa gang. Man gar igenom langa faser av ilska, fragor och frustration blandat med en stark kansla av orattvisa och morker.
Jag drabbades av ytterligare en motgang efter andra skrapningen (skrapningarna gjordes pa grund av missfallen som inte kommit ut naturligt). Jag drabbades av Ashermans syndrom, vilket betyder arrbildning i livmodern. Denna arrbildning uppkommer av att en skrapning utfors som ett blint ingrepp (i en livmoder som fortfarande beter sig som den ar gravid och ar mycket kanslig). Detta ingrepp ar det vanligaste ingreppet pa kvinnor i fertil alder och kan ske vid abort, missfall men ocksa efter fodsel av barn for att se till att allt kommit som tex rester av moderkakan. Denna arrbildning gor sa att mensen blir mindre eller som i mitt fall helt stoppas och inte kommer ut, vilket orsakade i mitt fall otroliga hemska kramper. Paskafton 2010 spenderade vi pa akuten. Om man inte behandlar detta kan det leda till att man inte kan bara barn i livmodern langre. Den kan bli mer eller mindre forstord. Jag stallde min egen diagnos efter att ha letat pa internet, och kontaktade en av Europas basta lakare som ar specialist pa att behandla kvinnor med Ashermans. Jag tackar min lyckliga stjarna for att jag just bor i London dar hans klinik finns, sa att han kunde operera mig och gora mig helt frisk och fin i livmodern. Jag har lagt in nagra lankar pa bloggen till videointervjuer med min lakare Adrian Lower. Det ar aven han som hjalpt oss fram till graviditeten idag med IVF. En cool man som vi har mycket att tacka for.
Samtidigt som jag led av Ashermans syndrom och sorgen efter vara forlorade barn var stor, sa genomgick vi en utredning pa en av de mest framstaende klinikerna vad galler forskning angaende upprepade missfall. Vi gick pa Prof. Lesley Regans klinik pa St Mary's Hospital hela varen 2010 pa utredning. Antligen fick vi hjalp! I samma veva blev jag tillslut sjukskriven pga depression och psykisk stress. Jag hade jobbat pa under alla ar, trots all sorg som drabbat oss.. en veckas sjukskrivning endast vid var missfall. Det ar ju vansinne inser man nu. Men jag identifierade mig som en kampe, jag vagrade var gang att ge upp. Jag ville vara starkare an starkast och bita ihop och ta mig igenom.. Det ar nu jag inser att styrka ar att vaga saga ifran och ta plats att bearbeta sin sorg. Aven jag far lov att kanna mig svag och i behov av hjalp.
Tja...jag vet inte hur manga ganger de har sovt ner mig, opererat, tagit sprutor tester blodprov, hur vi anvant agglossningstest, graviditetstest, raknande av dagar i cykel, allt sant har jag tappat rakningen pa. Det jag med sakerhet vet ar att vi vantade pa ett barn som skulle komma i slutet av juli 2009, nasta barn vantade vi till februari 2010, nasta gang var det tidig september 2010, sedan april 2011.
Det positiva med utredningen ar att de kom fram till att det inte foreligger nagra kromosomfel hos barnen vi forlorat. Och de hittade tva typer av blodkouaguleringsfel hos mig, vilka troligtvis orsakade missfallen. Nu tar jag tabletter och sprutor for dessa, och det kanns jattebra att gora allt jag kan for att fa barnet att ma bra och stanna hos oss.
Att genomga allt man gor for att fa barn, ar helt enormt jobbigt men anda sa enkelt och sjalvklart. Min stackars kropp har gatt igenom sa mycket, men aterhamtat sig val. Jag ar tacksam for min fantastiska kropp och for att vara kvinna som har mojligheten att fa bara vart barn. Det ar jag som maste ga igenom allt det fysiska, allt hander i min kropp pa den har resan. Det viktigaste ar saklart att man har stod av sin partner, den psykiska biten har vi delat tillsammans jag och M. Jag skulle inte orkat allt det har utan honom. Mitt allt.
Det jag ville saga med det har otroligt langa inlagget (tack for att ni orkat lasa hit), ar att jag kanner med alla darute som kampar for att fa barn. Vi ska om nagra hyllas for var fighting spirit. Det ska lona sig att kampa. Vi tror pa det, vi vill att det ska vara sa. Vi ar sa lyckliga nu efter en lang kamp, vi hoppas av hela vart hjarta att allt gar bra for oss nu. Det kanns otroligt bra.
Till alla som kampar - ge inte upp, ni ar helt fantastiska och varda all lycka. Jag tror verkligen pa lycka for oss alla.
Men jag tanker mycket som sagt, pa alla dessa manniskor ute i Sverige och ovriga varlden som just nu kampar for att fa barn. Alla par som vill bli foraldrar, men som inte lyckats an. Kanske har de som vi blivit gravida flera ganger men forlorat. Kanske har de gatt igenom IVF precis som vi.
Forsta gangen jag var gravid visade det sig vara utomkvedshavandeskap i vecka 9. Vi hade mamma och pappa har i London julen 2008, och vi skulle fira och ha mysigt vi fyra hemma hos oss. Vi skalade i champagne och var ute och at och var uppspelta over var glada nyhet. Pa julaftons morgon vaknade jag av ett hemsk vark, och jag och M tog en taxi till akuten. Jag blev kvar dar, blev akutopererad och de tog bort min ena aggledare. Mamma och pappa och M kom och halsade pa nasta dag. Det gick bra trots allt men aj aj att det inte blev som vi tankt oss. Det blev totalt morker, men utat satt satte man upp en mur for att orka leva vidare. Att jobba. Att tanka framat igen. Och det ljusnade lite igen.
Tre ganger till har jag blivit gravid och forlorat vart barn i missfall och kvarhallet missfall (mf, ma,ma) i vecka 5, 9 och 10. Tre ganger har jag dansat med graviditetstestet/n och i magen har lyckan bubblat tills jag blivit alldeles snurrig. Ska vi bli foraldrar? Vi har lyckats! Och alla tankar och symptom och lakarbesok som tillhor... all tid som hinner ga och hur mycket man pratar och tanker pa sitt barn som vaxer i livmodern. Allt hopp, forvantan och karlek som vi vill ge till vart barn. Till att fa denna gladje, denna lycka fullstandigt slagen i spillror. Att falla sa handlost ner i marken igen. Att bara se svart, tomhet och morker. Att forsoka ta sig upp. Trots att omvarlden pagar som vanligt runt en. En omvarld dar andra manniskor har lyckade graviditeter. Overallt. Hur man an forsoker varja sig for att slicka sina sar, ar det omojligt att inte bli pamind. De dar ultraljuden da de inte kan hitta hjartat har etsat sig fast i minnet, i hela kroppen, och stillbilden pa barnet senast de hande ar nagot jag aldrig glommer. Det ar som om varlden dras undan, marken finns inte och man kvavs och hur man an kippar far man inte luft. Och det kanns som om man ar med i en mardrom som aterupprepas gang pa gang. Man gar igenom langa faser av ilska, fragor och frustration blandat med en stark kansla av orattvisa och morker.
Jag drabbades av ytterligare en motgang efter andra skrapningen (skrapningarna gjordes pa grund av missfallen som inte kommit ut naturligt). Jag drabbades av Ashermans syndrom, vilket betyder arrbildning i livmodern. Denna arrbildning uppkommer av att en skrapning utfors som ett blint ingrepp (i en livmoder som fortfarande beter sig som den ar gravid och ar mycket kanslig). Detta ingrepp ar det vanligaste ingreppet pa kvinnor i fertil alder och kan ske vid abort, missfall men ocksa efter fodsel av barn for att se till att allt kommit som tex rester av moderkakan. Denna arrbildning gor sa att mensen blir mindre eller som i mitt fall helt stoppas och inte kommer ut, vilket orsakade i mitt fall otroliga hemska kramper. Paskafton 2010 spenderade vi pa akuten. Om man inte behandlar detta kan det leda till att man inte kan bara barn i livmodern langre. Den kan bli mer eller mindre forstord. Jag stallde min egen diagnos efter att ha letat pa internet, och kontaktade en av Europas basta lakare som ar specialist pa att behandla kvinnor med Ashermans. Jag tackar min lyckliga stjarna for att jag just bor i London dar hans klinik finns, sa att han kunde operera mig och gora mig helt frisk och fin i livmodern. Jag har lagt in nagra lankar pa bloggen till videointervjuer med min lakare Adrian Lower. Det ar aven han som hjalpt oss fram till graviditeten idag med IVF. En cool man som vi har mycket att tacka for.
Samtidigt som jag led av Ashermans syndrom och sorgen efter vara forlorade barn var stor, sa genomgick vi en utredning pa en av de mest framstaende klinikerna vad galler forskning angaende upprepade missfall. Vi gick pa Prof. Lesley Regans klinik pa St Mary's Hospital hela varen 2010 pa utredning. Antligen fick vi hjalp! I samma veva blev jag tillslut sjukskriven pga depression och psykisk stress. Jag hade jobbat pa under alla ar, trots all sorg som drabbat oss.. en veckas sjukskrivning endast vid var missfall. Det ar ju vansinne inser man nu. Men jag identifierade mig som en kampe, jag vagrade var gang att ge upp. Jag ville vara starkare an starkast och bita ihop och ta mig igenom.. Det ar nu jag inser att styrka ar att vaga saga ifran och ta plats att bearbeta sin sorg. Aven jag far lov att kanna mig svag och i behov av hjalp.
Tja...jag vet inte hur manga ganger de har sovt ner mig, opererat, tagit sprutor tester blodprov, hur vi anvant agglossningstest, graviditetstest, raknande av dagar i cykel, allt sant har jag tappat rakningen pa. Det jag med sakerhet vet ar att vi vantade pa ett barn som skulle komma i slutet av juli 2009, nasta barn vantade vi till februari 2010, nasta gang var det tidig september 2010, sedan april 2011.
Det positiva med utredningen ar att de kom fram till att det inte foreligger nagra kromosomfel hos barnen vi forlorat. Och de hittade tva typer av blodkouaguleringsfel hos mig, vilka troligtvis orsakade missfallen. Nu tar jag tabletter och sprutor for dessa, och det kanns jattebra att gora allt jag kan for att fa barnet att ma bra och stanna hos oss.
Att genomga allt man gor for att fa barn, ar helt enormt jobbigt men anda sa enkelt och sjalvklart. Min stackars kropp har gatt igenom sa mycket, men aterhamtat sig val. Jag ar tacksam for min fantastiska kropp och for att vara kvinna som har mojligheten att fa bara vart barn. Det ar jag som maste ga igenom allt det fysiska, allt hander i min kropp pa den har resan. Det viktigaste ar saklart att man har stod av sin partner, den psykiska biten har vi delat tillsammans jag och M. Jag skulle inte orkat allt det har utan honom. Mitt allt.
Det jag ville saga med det har otroligt langa inlagget (tack for att ni orkat lasa hit), ar att jag kanner med alla darute som kampar for att fa barn. Vi ska om nagra hyllas for var fighting spirit. Det ska lona sig att kampa. Vi tror pa det, vi vill att det ska vara sa. Vi ar sa lyckliga nu efter en lang kamp, vi hoppas av hela vart hjarta att allt gar bra for oss nu. Det kanns otroligt bra.
Till alla som kampar - ge inte upp, ni ar helt fantastiska och varda all lycka. Jag tror verkligen pa lycka for oss alla.
och vi ar i vecka 10!
Fakta om vad som hander, jag tycker det ar helt fantastiskt att var bebis har alla organ anlagda och att fingrarna och tarna vaxer isar! Och tandanlag! Wow:-
------------------------------------------------------------------------------------------==
Så här dags i graviditeten är fostret 3.2 till 4.3 cm och det är enklare att bestämma fostrets vikt eftersom det börja lägga på sig lite hull. Din bebis har vuxit i en otrolig hastighet de senaste veckorna och nu väger den 5 gram och är stor som ett litet plommon. Du kan märka att kroppen svullnar lite överallt och det kan påverka olika kroppsfunktioner som du kan uppleva som "onormala". Väggar och slemhinnor i magsäck och tarmar svullnar, födan passerar långsammare genom matsmältningskanalen och det samlas mer gas i tarmarna. Magen putar och det är inte ovanligt att du och din omgivning upplever det som om du är längre gången i graviditeten än vad som är fallet. Du kan också känna av att du blir proppmätt alldeles plötsligt, och det beror på att maten stannar dubbelt så länge i magsäcken som i vanliga fall.Denna veckan är något av en milstolpe i fostrets utveckling. I den tionde veckan är alla delar och organ i kroppen anlagda och nu återstår 'bara' för dem att utvecklas och mogna under resten av graviditeten. Fingrar och tår har vuxit isär och svansen har försvunnit. Fostret har redan utvecklas smaklökar och tandanlag. Hjärnan växer med otroliga 250 000 nya neuroner per minut! Hjärtat är fullt utvecklat, men de externa könsorganen syns inte förrän under nästa vecka, även om testiklarna hos pojkar redan producerar testosteron.
Eftersom dina hormoner flödar vid den här tiden så kan du märka en rad fysiska och psykiska symptom. Många gravida upplever att de blir lätt upprörda och har kraftiga humörsvängningar. Fysiskt så börjar de flesta öka ordentligt i vikt och en del kan få lätt blödande tandkött och svullen sköldkörtel. I genomsnitt ökar man 13 kg i vikt, men det mesta av den ökningen sker i andra och tredje trimestern.
Det är vanligt att man känner sig oattraktiv, otillräcklig och orolig inför framtiden. Det är normalt att ibland uppleva tvekan och att ifrågasätta graviditeten och det som skall komma. Det är en stor händelse i livet att få
barn.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Summering av allt som hander med mina ord: jag ar lycklig som bara den i grunden, och all trotthet och illamaende ar helt klart vart det! angaende alla hormoner och kanslor (tarar och skratt kan komma i samma sekund, tro mig) som gar upp och ner och in och ut i kropp och sjal - losningen jag funnit ar....
... att GIMME LOOOOVE, varme, krama mig, gulla med mig och sag att allt kommer bli bra. Om ni tanker hur karlekstorstande jag ar i vanliga fall sa ar det ganger 10 just nu. Och for att understryka hur kanslosam jag ar kan jag erkanna att nu rullar tararna igen bara att skriva dessa ord och bekanna detta for er. Knasboll.
Award
Jag tittade in hos http://dujagochframtiden.blogspot.com/ och hon har fatt en award som hon bland annat skickat vidare till lilla mig. Tusen tack!
Man ska svara pa fragorna och sen skicka vidare.. hm, jag onskar jag kunde men jag har inga bloggvanner som inte redan fatt awarden.
Jag tycker att det ar en kul ide och har kommer mina svar:
Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
"Medan jag gjorde det mindes jag proven som jag hade gatt igenom, allt som jag hade lart mig och allt jag kunnat astadkomma.."
Vad var det senaste du såg på tv?
"This morning", lite morgon-tv imorse nar jag gjorde mig iordning.
Borsett från datorn, vad hör du just nu?
Lite tv i bakgrunden, bilar som kor forbi utanfor pa gatan.
När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag tog tunnelbanan till Liverpool Street och lunchade med mina fd kollegor - pasta vongole, tiramisu och massor med snack och skratt.
Vad har du på dig?
Mitt snygga och skona nattlinne, som ar sa fint att man nastan kan ga ut och dansa i det! (som jag kopte i San Fransisco nar jag halsade pa varldens basta kompis Kellam.)
Vilken var den senaste filmen du såg?
Vi sag en Beck-film igar kvall, minns ej namnet pa den. Vi far sadan abstinens ibland av nagot sa typiskt svensk som en deckare i Stockholmsmiljo, och da funkar Beck el liknande finfint.
Skulle du överväga att flytta utomlands?
Jag bor ju utomlands och det ar underbart! Och beslutet att lamna Sverige ar ett av de basta beslut jag tagit, man far uppleva nagot som andrar ens hela tankesatt och vasen pa sa manga olika satt... och alla som gjort detsamma vet precis vad jag pratar om. Det ar nagot jag onskar att alla skulle fa uppleva, sarskilt svenskar (! ouch, det har gillar inte svenskar att hora sa forlat om jag ar brutalt arlig.) Sverige ar mitt hemland som jag alskar men jag langtar inte efter att flytta tillbaka dit. Det enda som lockar dar ar mina systrar med familjer och mamma och pappa, och alla fina vanner som bor dar.
Man ska svara pa fragorna och sen skicka vidare.. hm, jag onskar jag kunde men jag har inga bloggvanner som inte redan fatt awarden.
Jag tycker att det ar en kul ide och har kommer mina svar:
Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
"Medan jag gjorde det mindes jag proven som jag hade gatt igenom, allt som jag hade lart mig och allt jag kunnat astadkomma.."
Vad var det senaste du såg på tv?
"This morning", lite morgon-tv imorse nar jag gjorde mig iordning.
Borsett från datorn, vad hör du just nu?
Lite tv i bakgrunden, bilar som kor forbi utanfor pa gatan.
När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag tog tunnelbanan till Liverpool Street och lunchade med mina fd kollegor - pasta vongole, tiramisu och massor med snack och skratt.
Vad har du på dig?
Mitt snygga och skona nattlinne, som ar sa fint att man nastan kan ga ut och dansa i det! (som jag kopte i San Fransisco nar jag halsade pa varldens basta kompis Kellam.)
Vilken var den senaste filmen du såg?
Vi sag en Beck-film igar kvall, minns ej namnet pa den. Vi far sadan abstinens ibland av nagot sa typiskt svensk som en deckare i Stockholmsmiljo, och da funkar Beck el liknande finfint.
Skulle du överväga att flytta utomlands?
Jag bor ju utomlands och det ar underbart! Och beslutet att lamna Sverige ar ett av de basta beslut jag tagit, man far uppleva nagot som andrar ens hela tankesatt och vasen pa sa manga olika satt... och alla som gjort detsamma vet precis vad jag pratar om. Det ar nagot jag onskar att alla skulle fa uppleva, sarskilt svenskar (! ouch, det har gillar inte svenskar att hora sa forlat om jag ar brutalt arlig.) Sverige ar mitt hemland som jag alskar men jag langtar inte efter att flytta tillbaka dit. Det enda som lockar dar ar mina systrar med familjer och mamma och pappa, och alla fina vanner som bor dar.
Idag har vi sett det basta vi har
via ultraljud och lillbebben har vaxt som den ska! Bebisen mater till och med lite storre an vad som var beraknat idag, sa det kanns underbart skont. Starka hjartslag! De fann platsen i livmodern dar det varit en blodning, och vi blev forst ganska oroliga... Men lakaren sa att det viktigaste ar att bebisen vaxer som den ska, och att jag inte har ont och bloder. Jag har last lite runt pa internet och det verkar som jag gjort det ratta och vilat mycket. Man ska inte anstranga sig det minsta, inte ens bara matkassar fran affaren.
Vi ar i vecka 9 nu, och sa langt har vi aldrig gatt tidigare med en frisk och sprattlande bebis. Bebisen vaxer och mar bra och det kanns fantastiskt! Visst ar man pirrig och vill att tiden ska passera snabbare, men det kanns anda riktigt bra. Jag tror pa var lilla fina alskade.
Ikvall ska vi vara svennebananer och fixa lite tacopaj och titta pa "Twin Peaks". Vi har dille pa bra tv-serier och det var ju 20 ar sedan jag sag den och for M ar det forsta gangen. Jag gick pa gymnasiet nar serien gick och jag minns hur vi pratade om senaste "Twin Peaks"-avsnittet varje vecka i skolan, den serien ar sa cool och lite sinnes - precis som jag gillar det.
(Insag just nu att skrev att jag gick pa gymnasiet for 20 ar sedan, later inte det som om jag ar gammal?! Shit. Jag AR ju inte det, det bara later sa. Jag ar ju ung och frasch och i mina basta ar om du fragar mig. Underbart harligt att vara just 37 faktiskt. Yay!)
Vi ar i vecka 9 nu, och sa langt har vi aldrig gatt tidigare med en frisk och sprattlande bebis. Bebisen vaxer och mar bra och det kanns fantastiskt! Visst ar man pirrig och vill att tiden ska passera snabbare, men det kanns anda riktigt bra. Jag tror pa var lilla fina alskade.
Ikvall ska vi vara svennebananer och fixa lite tacopaj och titta pa "Twin Peaks". Vi har dille pa bra tv-serier och det var ju 20 ar sedan jag sag den och for M ar det forsta gangen. Jag gick pa gymnasiet nar serien gick och jag minns hur vi pratade om senaste "Twin Peaks"-avsnittet varje vecka i skolan, den serien ar sa cool och lite sinnes - precis som jag gillar det.
(Insag just nu att skrev att jag gick pa gymnasiet for 20 ar sedan, later inte det som om jag ar gammal?! Shit. Jag AR ju inte det, det bara later sa. Jag ar ju ung och frasch och i mina basta ar om du fragar mig. Underbart harligt att vara just 37 faktiskt. Yay!)
vecka 8
I magen:Fingrar och tår börjar att synas. Armarna blir längre och kan röra sig vid armbågen. Benen kan röra sig vid vristen. Ansiktet fortsätter att utvecklas. Näsan, överläppen och ögonlocken bildas. Hjärtkonstruktionen är utvecklad och blod börjar cirkulera i ett primitivt blodomlopp. Matsmältningssystemet fortsätter att utvecklas - speciellt tarmarna. Knopparna som kommer att bilda barnets könsorgan är synliga men de har inte utvecklats till manliga eller kvinnliga könsorgan än. Bröstkorgen växer och sträcker ut embryot. På framsidan av ryggmärgen börjar kotorna att utvecklas och från dem växer benbågar bakåt som omsluter och skyddar den ömtåliga ryggmärgen.
Huvudet är groteskt stort i förhållande till den övriga kroppen. Embryots tillväxt sker hela tiden från huvudet och nedåt. Inte förrän långt senare i livet kommer kroppen riktigt ikapp. Hos en nyfödd bebis utgör huvudet en fjärdedel av kroppslängden. Hos en vuxen människa utgör huvudet bara en åttondel av kroppslängden. Händer och armar utvecklas fortare än ben och fötter - en skillnad som består även efter födseln. En bebis lär sig att använda sina händer och armar långt innan det kan krypa eller gå. Från och med nu kan man mäta den exakta längden med hjälp av ultraljud. Hjärtat slår med cirka 140-150 slag per minut. Livmodern har vuxit till storleken av en grapefrukt ungefär. Innan graviditeten var den stor som ett päron. Mamma:Många gravida börjar känna avsmak för viss mat, tobak och alkohol. Håret kan kännas mer svårskött än vanligt. Vissa kvinnor upplever att de får tjockare och blankare hår under graviditeten. Ökade flytningar är också vanligt förekommande. Det är helt normalt så länge det inte kliar eller gör ont. Om du får blödningar bör du kontakta en barnmorska eller kvinnoklinik. Ofta är det inget farligt men det kan vara en förvarning om missfall.
Den första tiden kan sexlusten vara nedsatt om du tillhör de kvinnor som är illamående och har svullna, ömma bröst. Glöm inte att berätta för din man och dina närmaste hur du mår. Det underlättar. Partner:Se till att din gravida partner får vila ordentligt. Tröttheten under den första trimestern är svår för de flesta kvinnor. Låt henne gå till sängs extra tidigt medan du tar hand om läggningen av de andra barnen. Eller gå upp lite tidigare och förbered frukost så hon kan få sova någon timme extra. Hon kommer garanterat att uppskatta det. Nu kan det bli lite irriterat mellan dig och din partner, ni bråkar kanske om sådant ni normalt inte brukar göra. Många blivande mammor känner sig ensamma, de saknar sitt vanliga liv. Det är så mycket som är okänt. Försök att prata om hur ni känner er och stötta varandra i matlagning, städning och andra praktiska sysslor. |
||
Det har var lite information om vad som hander i denna vecka 8, jag haller med om hur trott och illamaende, kanslosam och acklad av mat och dofter man ar. Ocksa att livet har totalforandrats fran en energifull och oversocial partyprinsessa med en blomstrande karriar till en hemmafrupysslande lugn och trott liten toffel. Alla gor ju som de vill, och de forsta gangerna jag var gravid levde jag pa i livet som vanligt. Inga problem. Jag vet val hur alla "vanliga" tjejer gor nar de blir gravida, de tar det som naturligt och kor pa som vanligt fast utan alkohol och kanske sover lite mer bara. Dar var jag ocksa forut, sa det ar sant att man kan leva som vanligt som gravid. Det ar bara det att efter allt vi gatt igenom sa har livet forandrats. Huvudsaken ar att jag ar lyckligare an jag varit pa 2.5 ar och det har ar viktigast av allt for oss nu.
Lagger ocksa upp en lank till en liten kort video (2 minuter bara, sa se den!) som handlar om vecka 1-9, valdigt enkel och intressant att titta pa:-
en liten historia om hur radd en manniska kan bli
I onsdags var jag ute och at och pa puben med min van S, vi hade kvalitetstid och pratade om allt mellan himmel och jord och jag kande mig lugn och glad och supergravid. Jag har matt illa varje dag denna vecka och varit valdans trott efter nyarshelgens stoj med vara vanner pa besok. Det var jattekul att ha dem har, men jag sov inte middag en enda gang och var uppe till 3 pa natten och sant som jag inte gjort pa lange. De var supergulliga dock, och sa hela tiden att jag far ga och vila nar jag vill och behover inte gora nagot som jag inte orkar.. men alla som kanner mig vet att jag vill vara med pa allt och inte missa nagot. Dessutom har jag bara vilat upp mig denna veckan och haft det gott.
Nar jag kom hem fran puben vid elva pa kvallen hade jag och M vanlig myskvall och sedan skulle vi ga och lagga oss lite senare. Som vanligt synades toalettpappret vid toabesok, som det alltid gors for att stilla oro och kontrollera att inget rosa, brunt eller rott kommit. For er som inte gatt igenom missfall tidigare verkar nog detta lite nojjigt, men alla som varit i min situation vet hur kanns och ni nickar nog igenkannande om ni laser det har. Det var rosa, ganska mycket ocksa och jag vet inte om jag slutade andas eller vad som hande. Men jag bara rusade ut och ropade pa M och visade toalettpapprena (man gor sa i en san har situation, tro mig). Vara blickar blev stirriga och det kramade kallt om hjartat...
Val dar fick vi vanta en kvart extra vilket var som en evighet av tortyr. Jag trodde jag skulle svimma eller spy eller bade och samtidigt.
Vi fick komma in och jag forklarade snabbt i vilken vecka jag var och att jag haft en liten rosa flytning. Hopp upp i stolen och sa fick vi antligen se bebisen, som hade vaxt till mer an dubbel storlek och hjartat slog starkt starkt! Hon som utforde ultraljudet sa att hon inte horde oss andas forran vi sett att allt sag bra ut. Ja, sa var det. Vilken LYCKA. Jag ville skrika och skratta och jag bubblade istallet pa om tankbara orsaker till rosa flytningar och titta vad lillbebisen har vaxt!
Det var ett sadan fin stund da hela varldens lycka bara omfamnade oss. Tararna strommar nu nar jag skriver om det. Hon kunde inte se nagon anledning till det rosa, det maste ha varit utanfor livmodern. Hon sa att alla proportioner sag bra ut och att allt ser perfekt ut.
Vi fick bilder pa bebisen och har ska ni fa se vad fin:
Allt kanns bra nu men tank sa radd man kan bli, och sa enormt glad man kan bli nar man far bra nyheter. Alltihop pa ett och samma dygn. Heja var lilla alskling!
Nar jag kom hem fran puben vid elva pa kvallen hade jag och M vanlig myskvall och sedan skulle vi ga och lagga oss lite senare. Som vanligt synades toalettpappret vid toabesok, som det alltid gors for att stilla oro och kontrollera att inget rosa, brunt eller rott kommit. For er som inte gatt igenom missfall tidigare verkar nog detta lite nojjigt, men alla som varit i min situation vet hur kanns och ni nickar nog igenkannande om ni laser det har. Det var rosa, ganska mycket ocksa och jag vet inte om jag slutade andas eller vad som hande. Men jag bara rusade ut och ropade pa M och visade toalettpapprena (man gor sa i en san har situation, tro mig). Vara blickar blev stirriga och det kramade kallt om hjartat...
Mina symptom ar fortfarande starka och jag vet att detta kan handa utan att det betyder att nagot ar fel. Vi googlade pa ipaden i sangen och laste om andra som haft rosa flytningar och allt var bara bra med graviditeten. Jag kande mig lugnare eftersom detta inte hant vid mina tidigare missfall, men vi har varit pa for manga ultraljud och fatt daliga nyheter for att kunna stilla var oro. Vi bestamde oss for att boka ett privat ultraljud morgonen efter for att fa se om bebisen mar bra. Vi sov inte mycket den natten, jattejobbigt att fa natten att ga och vanta pa att den klinik vi sett ut oppnat. Sa fort de oppnande vid 9am ringde M och bokade tid och bokade taxi och en halvtimme senare var vi pa vag. Vi satt tysta och holl varann i handen i taxin.
Val dar fick vi vanta en kvart extra vilket var som en evighet av tortyr. Jag trodde jag skulle svimma eller spy eller bade och samtidigt.
Vi fick komma in och jag forklarade snabbt i vilken vecka jag var och att jag haft en liten rosa flytning. Hopp upp i stolen och sa fick vi antligen se bebisen, som hade vaxt till mer an dubbel storlek och hjartat slog starkt starkt! Hon som utforde ultraljudet sa att hon inte horde oss andas forran vi sett att allt sag bra ut. Ja, sa var det. Vilken LYCKA. Jag ville skrika och skratta och jag bubblade istallet pa om tankbara orsaker till rosa flytningar och titta vad lillbebisen har vaxt!
Det var ett sadan fin stund da hela varldens lycka bara omfamnade oss. Tararna strommar nu nar jag skriver om det. Hon kunde inte se nagon anledning till det rosa, det maste ha varit utanfor livmodern. Hon sa att alla proportioner sag bra ut och att allt ser perfekt ut.
Vi fick bilder pa bebisen och har ska ni fa se vad fin:
Jag stallde in alla planer for att landa i kropp och sjal (framst sjal) efter det har, skulle pa drinks med tjejerna igar men var hemma och vilade illamaendes och med lite ont i halsen. Idag skulle fina vannen J kommit hit, men jag avbokade det ocksa for att vara hemma och vila bara i helgen.
Allt kanns bra nu men tank sa radd man kan bli, och sa enormt glad man kan bli nar man far bra nyheter. Alltihop pa ett och samma dygn. Heja var lilla alskling!
