som en vovve som vantar pa posten
Jag gar nu och vantar pa kallelsen till ultraljudet dar de aven gor KUB-testet. KUB-test gors i samband med att vi skrivs in i vanliga modravarden mellan vecka 11-13. KUB-test ar nar man kombinerat mater nackspalten hos fostret samt tar ett blodprov, detta for att se om det finns en hog eller lag risk for att barnet har kromosomfel. Har finns mer info: http://www.niomanader.se/content.asp?ID=71
Denna kallelse ar var forsta till den vanliga modravarden eftersom vi nu ar utskrivna och har "tagit examen" fran den tidiga modravarden som vi gatt till dessa forsta 11 veckor. Jag ar som en galen vovve som inte kan sluta tanka pa posten. Nar ska vi fa brevet med kallelsen, nar far vi komma dit? Jag vill veeeeta nar vi far se lillbebben igen. Det bor vara denna vecka eller mojligtvis nasta vecka.
Jag gar ocksa runt och ar sa himla glad, men samtidigt smyger sig oron pa da och da. Jag tror att en kvinna som inte haft problem med graviditeter ar orolig en liten del men storsta delen ar nog gladje och planering for barnet. For oss med var historia ar det som den storsta delen ar "beredd pa det varsta" och oro och sen ar det en liten del gladje som vaxer sig storre for varje vecka. Jag minns tydligt for nagra veckor sedan nar jag tankte pa var lilla bebis och att den kommer komma i augusti till oss, frisk fin och var underbara lycka. Sedan blev jag nastan skamsen, hur kunde jag sitta och tanka sana tankar... att allt ska ga sa bra for oss den har gangen. Att vi ska fa den lycka vi langtat sa lange efter. Man vagar inte tanka sa langt, man vagar inte heller kopa saker eller planera for stort. Men man maste ju fa dagdromma och langta och vara glad och harmonisk, att man ar glad och lugn ar bra for mig och for den lille. Dessutom tror jag sa mycket pa var lilla alskling, lillbebben ar sa stark och fin darinne. Jag far overtala mig sjalv att vaga vara sa glad och lycklig jag innerst inne ar. Jag ar ju det.
Man vet ju att det spelar nog ingen roll hur mycket eller lite man glatt sig eller planerat, sorgen gor inte mindre ont for att jag varit realistisk eller forsiktig eller vad man ska saga. Sa det dar ar lite dubbelt, lite dumt. Att de oskrivna reglerna ar att inte kopa saker for tidigt eller att tala om graviditeten for andra for tidigt. Det dar reglerna ar egentligen inte till sa mycket nytta med facit i hand, nae jag kanner definitivt tvartom att ar man lycklig och glad for sin graviditet sa ska man passa pa att njuta av att vara lycklig och glad!
Denna kallelse ar var forsta till den vanliga modravarden eftersom vi nu ar utskrivna och har "tagit examen" fran den tidiga modravarden som vi gatt till dessa forsta 11 veckor. Jag ar som en galen vovve som inte kan sluta tanka pa posten. Nar ska vi fa brevet med kallelsen, nar far vi komma dit? Jag vill veeeeta nar vi far se lillbebben igen. Det bor vara denna vecka eller mojligtvis nasta vecka.
Jag gar ocksa runt och ar sa himla glad, men samtidigt smyger sig oron pa da och da. Jag tror att en kvinna som inte haft problem med graviditeter ar orolig en liten del men storsta delen ar nog gladje och planering for barnet. For oss med var historia ar det som den storsta delen ar "beredd pa det varsta" och oro och sen ar det en liten del gladje som vaxer sig storre for varje vecka. Jag minns tydligt for nagra veckor sedan nar jag tankte pa var lilla bebis och att den kommer komma i augusti till oss, frisk fin och var underbara lycka. Sedan blev jag nastan skamsen, hur kunde jag sitta och tanka sana tankar... att allt ska ga sa bra for oss den har gangen. Att vi ska fa den lycka vi langtat sa lange efter. Man vagar inte tanka sa langt, man vagar inte heller kopa saker eller planera for stort. Men man maste ju fa dagdromma och langta och vara glad och harmonisk, att man ar glad och lugn ar bra for mig och for den lille. Dessutom tror jag sa mycket pa var lilla alskling, lillbebben ar sa stark och fin darinne. Jag far overtala mig sjalv att vaga vara sa glad och lycklig jag innerst inne ar. Jag ar ju det.
Man vet ju att det spelar nog ingen roll hur mycket eller lite man glatt sig eller planerat, sorgen gor inte mindre ont for att jag varit realistisk eller forsiktig eller vad man ska saga. Sa det dar ar lite dubbelt, lite dumt. Att de oskrivna reglerna ar att inte kopa saker for tidigt eller att tala om graviditeten for andra for tidigt. Det dar reglerna ar egentligen inte till sa mycket nytta med facit i hand, nae jag kanner definitivt tvartom att ar man lycklig och glad for sin graviditet sa ska man passa pa att njuta av att vara lycklig och glad!
Kommentarer
Trackback
