en liten historia om hur radd en manniska kan bli
I onsdags var jag ute och at och pa puben med min van S, vi hade kvalitetstid och pratade om allt mellan himmel och jord och jag kande mig lugn och glad och supergravid. Jag har matt illa varje dag denna vecka och varit valdans trott efter nyarshelgens stoj med vara vanner pa besok. Det var jattekul att ha dem har, men jag sov inte middag en enda gang och var uppe till 3 pa natten och sant som jag inte gjort pa lange. De var supergulliga dock, och sa hela tiden att jag far ga och vila nar jag vill och behover inte gora nagot som jag inte orkar.. men alla som kanner mig vet att jag vill vara med pa allt och inte missa nagot. Dessutom har jag bara vilat upp mig denna veckan och haft det gott.
Nar jag kom hem fran puben vid elva pa kvallen hade jag och M vanlig myskvall och sedan skulle vi ga och lagga oss lite senare. Som vanligt synades toalettpappret vid toabesok, som det alltid gors for att stilla oro och kontrollera att inget rosa, brunt eller rott kommit. For er som inte gatt igenom missfall tidigare verkar nog detta lite nojjigt, men alla som varit i min situation vet hur kanns och ni nickar nog igenkannande om ni laser det har. Det var rosa, ganska mycket ocksa och jag vet inte om jag slutade andas eller vad som hande. Men jag bara rusade ut och ropade pa M och visade toalettpapprena (man gor sa i en san har situation, tro mig). Vara blickar blev stirriga och det kramade kallt om hjartat...
Val dar fick vi vanta en kvart extra vilket var som en evighet av tortyr. Jag trodde jag skulle svimma eller spy eller bade och samtidigt.
Vi fick komma in och jag forklarade snabbt i vilken vecka jag var och att jag haft en liten rosa flytning. Hopp upp i stolen och sa fick vi antligen se bebisen, som hade vaxt till mer an dubbel storlek och hjartat slog starkt starkt! Hon som utforde ultraljudet sa att hon inte horde oss andas forran vi sett att allt sag bra ut. Ja, sa var det. Vilken LYCKA. Jag ville skrika och skratta och jag bubblade istallet pa om tankbara orsaker till rosa flytningar och titta vad lillbebisen har vaxt!
Det var ett sadan fin stund da hela varldens lycka bara omfamnade oss. Tararna strommar nu nar jag skriver om det. Hon kunde inte se nagon anledning till det rosa, det maste ha varit utanfor livmodern. Hon sa att alla proportioner sag bra ut och att allt ser perfekt ut.
Vi fick bilder pa bebisen och har ska ni fa se vad fin:
Allt kanns bra nu men tank sa radd man kan bli, och sa enormt glad man kan bli nar man far bra nyheter. Alltihop pa ett och samma dygn. Heja var lilla alskling!
Nar jag kom hem fran puben vid elva pa kvallen hade jag och M vanlig myskvall och sedan skulle vi ga och lagga oss lite senare. Som vanligt synades toalettpappret vid toabesok, som det alltid gors for att stilla oro och kontrollera att inget rosa, brunt eller rott kommit. For er som inte gatt igenom missfall tidigare verkar nog detta lite nojjigt, men alla som varit i min situation vet hur kanns och ni nickar nog igenkannande om ni laser det har. Det var rosa, ganska mycket ocksa och jag vet inte om jag slutade andas eller vad som hande. Men jag bara rusade ut och ropade pa M och visade toalettpapprena (man gor sa i en san har situation, tro mig). Vara blickar blev stirriga och det kramade kallt om hjartat...
Mina symptom ar fortfarande starka och jag vet att detta kan handa utan att det betyder att nagot ar fel. Vi googlade pa ipaden i sangen och laste om andra som haft rosa flytningar och allt var bara bra med graviditeten. Jag kande mig lugnare eftersom detta inte hant vid mina tidigare missfall, men vi har varit pa for manga ultraljud och fatt daliga nyheter for att kunna stilla var oro. Vi bestamde oss for att boka ett privat ultraljud morgonen efter for att fa se om bebisen mar bra. Vi sov inte mycket den natten, jattejobbigt att fa natten att ga och vanta pa att den klinik vi sett ut oppnat. Sa fort de oppnande vid 9am ringde M och bokade tid och bokade taxi och en halvtimme senare var vi pa vag. Vi satt tysta och holl varann i handen i taxin.
Val dar fick vi vanta en kvart extra vilket var som en evighet av tortyr. Jag trodde jag skulle svimma eller spy eller bade och samtidigt.
Vi fick komma in och jag forklarade snabbt i vilken vecka jag var och att jag haft en liten rosa flytning. Hopp upp i stolen och sa fick vi antligen se bebisen, som hade vaxt till mer an dubbel storlek och hjartat slog starkt starkt! Hon som utforde ultraljudet sa att hon inte horde oss andas forran vi sett att allt sag bra ut. Ja, sa var det. Vilken LYCKA. Jag ville skrika och skratta och jag bubblade istallet pa om tankbara orsaker till rosa flytningar och titta vad lillbebisen har vaxt!
Det var ett sadan fin stund da hela varldens lycka bara omfamnade oss. Tararna strommar nu nar jag skriver om det. Hon kunde inte se nagon anledning till det rosa, det maste ha varit utanfor livmodern. Hon sa att alla proportioner sag bra ut och att allt ser perfekt ut.
Vi fick bilder pa bebisen och har ska ni fa se vad fin:
Jag stallde in alla planer for att landa i kropp och sjal (framst sjal) efter det har, skulle pa drinks med tjejerna igar men var hemma och vilade illamaendes och med lite ont i halsen. Idag skulle fina vannen J kommit hit, men jag avbokade det ocksa for att vara hemma och vila bara i helgen.
Allt kanns bra nu men tank sa radd man kan bli, och sa enormt glad man kan bli nar man far bra nyheter. Alltihop pa ett och samma dygn. Heja var lilla alskling!
Kommentarer
Postat av: ia
Phiiieeeww.....
Trackback
