var historia och en hyllning till alla som kämpar
Jag har tankt mycket pa vad vi gatt igenom de senaste aren, nu nar jag ar hemma och gravid. Gravid och pirrig, superlycklig, nojjig, orolig, euforisk och bara valdigt valdigt glad. Den har trottheten och illamaendet har verkligen varit konstant och intensivt, jag har inte varit sa social som jag brukar och har svart med dofter och hela den har grejen med att ata ar jobbig for en annars matlagande matalskande person. Kanslorna som svallar och torstar och svanger kan vara jobbiga emmellanat. Men det ar ju ingenting... INGENTING jamfort med vad man har att vara glad for. Det overvager ju allt. Det ar fantastiskt att vara gravid.
Men jag tanker mycket som sagt, pa alla dessa manniskor ute i Sverige och ovriga varlden som just nu kampar for att fa barn. Alla par som vill bli foraldrar, men som inte lyckats an. Kanske har de som vi blivit gravida flera ganger men forlorat. Kanske har de gatt igenom IVF precis som vi.
Forsta gangen jag var gravid visade det sig vara utomkvedshavandeskap i vecka 9. Vi hade mamma och pappa har i London julen 2008, och vi skulle fira och ha mysigt vi fyra hemma hos oss. Vi skalade i champagne och var ute och at och var uppspelta over var glada nyhet. Pa julaftons morgon vaknade jag av ett hemsk vark, och jag och M tog en taxi till akuten. Jag blev kvar dar, blev akutopererad och de tog bort min ena aggledare. Mamma och pappa och M kom och halsade pa nasta dag. Det gick bra trots allt men aj aj att det inte blev som vi tankt oss. Det blev totalt morker, men utat satt satte man upp en mur for att orka leva vidare. Att jobba. Att tanka framat igen. Och det ljusnade lite igen.
Tre ganger till har jag blivit gravid och forlorat vart barn i missfall och kvarhallet missfall (mf, ma,ma) i vecka 5, 9 och 10. Tre ganger har jag dansat med graviditetstestet/n och i magen har lyckan bubblat tills jag blivit alldeles snurrig. Ska vi bli foraldrar? Vi har lyckats! Och alla tankar och symptom och lakarbesok som tillhor... all tid som hinner ga och hur mycket man pratar och tanker pa sitt barn som vaxer i livmodern. Allt hopp, forvantan och karlek som vi vill ge till vart barn. Till att fa denna gladje, denna lycka fullstandigt slagen i spillror. Att falla sa handlost ner i marken igen. Att bara se svart, tomhet och morker. Att forsoka ta sig upp. Trots att omvarlden pagar som vanligt runt en. En omvarld dar andra manniskor har lyckade graviditeter. Overallt. Hur man an forsoker varja sig for att slicka sina sar, ar det omojligt att inte bli pamind. De dar ultraljuden da de inte kan hitta hjartat har etsat sig fast i minnet, i hela kroppen, och stillbilden pa barnet senast de hande ar nagot jag aldrig glommer. Det ar som om varlden dras undan, marken finns inte och man kvavs och hur man an kippar far man inte luft. Och det kanns som om man ar med i en mardrom som aterupprepas gang pa gang. Man gar igenom langa faser av ilska, fragor och frustration blandat med en stark kansla av orattvisa och morker.
Jag drabbades av ytterligare en motgang efter andra skrapningen (skrapningarna gjordes pa grund av missfallen som inte kommit ut naturligt). Jag drabbades av Ashermans syndrom, vilket betyder arrbildning i livmodern. Denna arrbildning uppkommer av att en skrapning utfors som ett blint ingrepp (i en livmoder som fortfarande beter sig som den ar gravid och ar mycket kanslig). Detta ingrepp ar det vanligaste ingreppet pa kvinnor i fertil alder och kan ske vid abort, missfall men ocksa efter fodsel av barn for att se till att allt kommit som tex rester av moderkakan. Denna arrbildning gor sa att mensen blir mindre eller som i mitt fall helt stoppas och inte kommer ut, vilket orsakade i mitt fall otroliga hemska kramper. Paskafton 2010 spenderade vi pa akuten. Om man inte behandlar detta kan det leda till att man inte kan bara barn i livmodern langre. Den kan bli mer eller mindre forstord. Jag stallde min egen diagnos efter att ha letat pa internet, och kontaktade en av Europas basta lakare som ar specialist pa att behandla kvinnor med Ashermans. Jag tackar min lyckliga stjarna for att jag just bor i London dar hans klinik finns, sa att han kunde operera mig och gora mig helt frisk och fin i livmodern. Jag har lagt in nagra lankar pa bloggen till videointervjuer med min lakare Adrian Lower. Det ar aven han som hjalpt oss fram till graviditeten idag med IVF. En cool man som vi har mycket att tacka for.
Samtidigt som jag led av Ashermans syndrom och sorgen efter vara forlorade barn var stor, sa genomgick vi en utredning pa en av de mest framstaende klinikerna vad galler forskning angaende upprepade missfall. Vi gick pa Prof. Lesley Regans klinik pa St Mary's Hospital hela varen 2010 pa utredning. Antligen fick vi hjalp! I samma veva blev jag tillslut sjukskriven pga depression och psykisk stress. Jag hade jobbat pa under alla ar, trots all sorg som drabbat oss.. en veckas sjukskrivning endast vid var missfall. Det ar ju vansinne inser man nu. Men jag identifierade mig som en kampe, jag vagrade var gang att ge upp. Jag ville vara starkare an starkast och bita ihop och ta mig igenom.. Det ar nu jag inser att styrka ar att vaga saga ifran och ta plats att bearbeta sin sorg. Aven jag far lov att kanna mig svag och i behov av hjalp.
Tja...jag vet inte hur manga ganger de har sovt ner mig, opererat, tagit sprutor tester blodprov, hur vi anvant agglossningstest, graviditetstest, raknande av dagar i cykel, allt sant har jag tappat rakningen pa. Det jag med sakerhet vet ar att vi vantade pa ett barn som skulle komma i slutet av juli 2009, nasta barn vantade vi till februari 2010, nasta gang var det tidig september 2010, sedan april 2011.
Det positiva med utredningen ar att de kom fram till att det inte foreligger nagra kromosomfel hos barnen vi forlorat. Och de hittade tva typer av blodkouaguleringsfel hos mig, vilka troligtvis orsakade missfallen. Nu tar jag tabletter och sprutor for dessa, och det kanns jattebra att gora allt jag kan for att fa barnet att ma bra och stanna hos oss.
Att genomga allt man gor for att fa barn, ar helt enormt jobbigt men anda sa enkelt och sjalvklart. Min stackars kropp har gatt igenom sa mycket, men aterhamtat sig val. Jag ar tacksam for min fantastiska kropp och for att vara kvinna som har mojligheten att fa bara vart barn. Det ar jag som maste ga igenom allt det fysiska, allt hander i min kropp pa den har resan. Det viktigaste ar saklart att man har stod av sin partner, den psykiska biten har vi delat tillsammans jag och M. Jag skulle inte orkat allt det har utan honom. Mitt allt.
Det jag ville saga med det har otroligt langa inlagget (tack for att ni orkat lasa hit), ar att jag kanner med alla darute som kampar for att fa barn. Vi ska om nagra hyllas for var fighting spirit. Det ska lona sig att kampa. Vi tror pa det, vi vill att det ska vara sa. Vi ar sa lyckliga nu efter en lang kamp, vi hoppas av hela vart hjarta att allt gar bra for oss nu. Det kanns otroligt bra.
Till alla som kampar - ge inte upp, ni ar helt fantastiska och varda all lycka. Jag tror verkligen pa lycka for oss alla.
Men jag tanker mycket som sagt, pa alla dessa manniskor ute i Sverige och ovriga varlden som just nu kampar for att fa barn. Alla par som vill bli foraldrar, men som inte lyckats an. Kanske har de som vi blivit gravida flera ganger men forlorat. Kanske har de gatt igenom IVF precis som vi.
Forsta gangen jag var gravid visade det sig vara utomkvedshavandeskap i vecka 9. Vi hade mamma och pappa har i London julen 2008, och vi skulle fira och ha mysigt vi fyra hemma hos oss. Vi skalade i champagne och var ute och at och var uppspelta over var glada nyhet. Pa julaftons morgon vaknade jag av ett hemsk vark, och jag och M tog en taxi till akuten. Jag blev kvar dar, blev akutopererad och de tog bort min ena aggledare. Mamma och pappa och M kom och halsade pa nasta dag. Det gick bra trots allt men aj aj att det inte blev som vi tankt oss. Det blev totalt morker, men utat satt satte man upp en mur for att orka leva vidare. Att jobba. Att tanka framat igen. Och det ljusnade lite igen.
Tre ganger till har jag blivit gravid och forlorat vart barn i missfall och kvarhallet missfall (mf, ma,ma) i vecka 5, 9 och 10. Tre ganger har jag dansat med graviditetstestet/n och i magen har lyckan bubblat tills jag blivit alldeles snurrig. Ska vi bli foraldrar? Vi har lyckats! Och alla tankar och symptom och lakarbesok som tillhor... all tid som hinner ga och hur mycket man pratar och tanker pa sitt barn som vaxer i livmodern. Allt hopp, forvantan och karlek som vi vill ge till vart barn. Till att fa denna gladje, denna lycka fullstandigt slagen i spillror. Att falla sa handlost ner i marken igen. Att bara se svart, tomhet och morker. Att forsoka ta sig upp. Trots att omvarlden pagar som vanligt runt en. En omvarld dar andra manniskor har lyckade graviditeter. Overallt. Hur man an forsoker varja sig for att slicka sina sar, ar det omojligt att inte bli pamind. De dar ultraljuden da de inte kan hitta hjartat har etsat sig fast i minnet, i hela kroppen, och stillbilden pa barnet senast de hande ar nagot jag aldrig glommer. Det ar som om varlden dras undan, marken finns inte och man kvavs och hur man an kippar far man inte luft. Och det kanns som om man ar med i en mardrom som aterupprepas gang pa gang. Man gar igenom langa faser av ilska, fragor och frustration blandat med en stark kansla av orattvisa och morker.
Jag drabbades av ytterligare en motgang efter andra skrapningen (skrapningarna gjordes pa grund av missfallen som inte kommit ut naturligt). Jag drabbades av Ashermans syndrom, vilket betyder arrbildning i livmodern. Denna arrbildning uppkommer av att en skrapning utfors som ett blint ingrepp (i en livmoder som fortfarande beter sig som den ar gravid och ar mycket kanslig). Detta ingrepp ar det vanligaste ingreppet pa kvinnor i fertil alder och kan ske vid abort, missfall men ocksa efter fodsel av barn for att se till att allt kommit som tex rester av moderkakan. Denna arrbildning gor sa att mensen blir mindre eller som i mitt fall helt stoppas och inte kommer ut, vilket orsakade i mitt fall otroliga hemska kramper. Paskafton 2010 spenderade vi pa akuten. Om man inte behandlar detta kan det leda till att man inte kan bara barn i livmodern langre. Den kan bli mer eller mindre forstord. Jag stallde min egen diagnos efter att ha letat pa internet, och kontaktade en av Europas basta lakare som ar specialist pa att behandla kvinnor med Ashermans. Jag tackar min lyckliga stjarna for att jag just bor i London dar hans klinik finns, sa att han kunde operera mig och gora mig helt frisk och fin i livmodern. Jag har lagt in nagra lankar pa bloggen till videointervjuer med min lakare Adrian Lower. Det ar aven han som hjalpt oss fram till graviditeten idag med IVF. En cool man som vi har mycket att tacka for.
Samtidigt som jag led av Ashermans syndrom och sorgen efter vara forlorade barn var stor, sa genomgick vi en utredning pa en av de mest framstaende klinikerna vad galler forskning angaende upprepade missfall. Vi gick pa Prof. Lesley Regans klinik pa St Mary's Hospital hela varen 2010 pa utredning. Antligen fick vi hjalp! I samma veva blev jag tillslut sjukskriven pga depression och psykisk stress. Jag hade jobbat pa under alla ar, trots all sorg som drabbat oss.. en veckas sjukskrivning endast vid var missfall. Det ar ju vansinne inser man nu. Men jag identifierade mig som en kampe, jag vagrade var gang att ge upp. Jag ville vara starkare an starkast och bita ihop och ta mig igenom.. Det ar nu jag inser att styrka ar att vaga saga ifran och ta plats att bearbeta sin sorg. Aven jag far lov att kanna mig svag och i behov av hjalp.
Tja...jag vet inte hur manga ganger de har sovt ner mig, opererat, tagit sprutor tester blodprov, hur vi anvant agglossningstest, graviditetstest, raknande av dagar i cykel, allt sant har jag tappat rakningen pa. Det jag med sakerhet vet ar att vi vantade pa ett barn som skulle komma i slutet av juli 2009, nasta barn vantade vi till februari 2010, nasta gang var det tidig september 2010, sedan april 2011.
Det positiva med utredningen ar att de kom fram till att det inte foreligger nagra kromosomfel hos barnen vi forlorat. Och de hittade tva typer av blodkouaguleringsfel hos mig, vilka troligtvis orsakade missfallen. Nu tar jag tabletter och sprutor for dessa, och det kanns jattebra att gora allt jag kan for att fa barnet att ma bra och stanna hos oss.
Att genomga allt man gor for att fa barn, ar helt enormt jobbigt men anda sa enkelt och sjalvklart. Min stackars kropp har gatt igenom sa mycket, men aterhamtat sig val. Jag ar tacksam for min fantastiska kropp och for att vara kvinna som har mojligheten att fa bara vart barn. Det ar jag som maste ga igenom allt det fysiska, allt hander i min kropp pa den har resan. Det viktigaste ar saklart att man har stod av sin partner, den psykiska biten har vi delat tillsammans jag och M. Jag skulle inte orkat allt det har utan honom. Mitt allt.
Det jag ville saga med det har otroligt langa inlagget (tack for att ni orkat lasa hit), ar att jag kanner med alla darute som kampar for att fa barn. Vi ska om nagra hyllas for var fighting spirit. Det ska lona sig att kampa. Vi tror pa det, vi vill att det ska vara sa. Vi ar sa lyckliga nu efter en lang kamp, vi hoppas av hela vart hjarta att allt gar bra for oss nu. Det kanns otroligt bra.
Till alla som kampar - ge inte upp, ni ar helt fantastiska och varda all lycka. Jag tror verkligen pa lycka for oss alla.
Kommentarer
Postat av: Carro
Oj oj oj vad ni har fått gå igenom mycket.. Vad ni är starka... Tack för dina fina ord. Vi fortsätter att kämpa, på något sätt, någon gång kommer vi också att lyckas!
Varm kram
Trackback
