Före och efter.
Jag kommer pa mej sjalv med att dela in tiden fore vi bestamde oss for att skaffa barn, och tiden efter slutet av 2008 som ett slags fore och efter livet blev jobbigt. Eller jobbigare iallafall...jag vet verkligen att vi ar fortfarande otroligt lyckligt lottade och vi har ett fantastiskt liv tillsammans. Dessutom hade vi i tiden jag kallar fore, gatt igenom andra saker som ar det varsta som hant oss Men det hor inte hit just nu.
Nar jag tanker pa hur jag och M var da, sa kanns det som om vi var sa oskyldiga och naiva vad det galler att bilda familj. Och allt runt omkring oss i livet som handlade om barn eller namnde det pa olika satt var inget vi tankte pa mer an annat eller reagerade nat speciellt pa. Jag har inte ens varit sarskilt fortjust eller intresserad av barn tidigare, forutom mina systerdottrar och systersoner som ar helt fantastiska (jag ar objektiv saklart). Nu, efter, nar man har varit med om det vi har varit med om ar det standigt saker som paminner en om ens barnlangtan som en serie pa TV eller film, pa radio, ens familj, pa jobbet, ja overallt runt om en sa far folk barn... for att inte tala om Facebook dar det postas hejvilt ultraljuds- och bebisbilder overallt.
I tiden fore, sa reagerade man inte alls pa det... det har bara varit en del av livet liksom.
Och nu tiden efter, sa ar det fruktansvart jobbigt och en plaga oftast.. Jag sag haromdagen pa ett TV-program dar en kvinna som hade en liten bebis sa nagot i stil med "varfor skaffade vi inte barn tidigare, det har ar det basta som hant mig" eller nagot liknande. Precis. Ett uttalande som later helt normalt i de flestas oron. Men mina oron bloder av uttalandet, jag kanner ett knivhugg rakt i hjartat och hur ogonen fylls upp av tarar. Barn ar inte nagot man bara "skaffar"... din lyckligt ovetande naiva bimbo tanker jag. Du kommer inte fa veta hur det kanns att fa kampa for att fa barn... inte langta sa starkt som jag. Jag forstar naturligtvis att alla andra som fatt barn tycker att det ar det basta som hant dem och att de ar lyckligast i varlden for sitt barn. Hur galet och avundsjukt det an later sa vill jag pa nagot satt anda inte byta med henne... for det kanns som att det gick for latt om man kallar det for att skaffa barn. Och jag avundas mej sjalv pa nagot satt for den lycka jag kommer att kanna nar vi far var bebis. Det ar som folk som berattar om hur de nastan dott men blivit friska igen, hur man far ny uppskattning infor livet.. hur man kan smaka pa varje intryck och ta in varlden och leva i nuet pa ett helt nytt satt. Det ar den kanslan jag har hur förmäten den än låter, att jag kommer att fa kanna nagot som ar fa förunnat av att ga klart en graviditet...av att foda barn, av att bli mamma.
Nar jag tanker pa hur jag och M var da, sa kanns det som om vi var sa oskyldiga och naiva vad det galler att bilda familj. Och allt runt omkring oss i livet som handlade om barn eller namnde det pa olika satt var inget vi tankte pa mer an annat eller reagerade nat speciellt pa. Jag har inte ens varit sarskilt fortjust eller intresserad av barn tidigare, forutom mina systerdottrar och systersoner som ar helt fantastiska (jag ar objektiv saklart). Nu, efter, nar man har varit med om det vi har varit med om ar det standigt saker som paminner en om ens barnlangtan som en serie pa TV eller film, pa radio, ens familj, pa jobbet, ja overallt runt om en sa far folk barn... for att inte tala om Facebook dar det postas hejvilt ultraljuds- och bebisbilder overallt.
I tiden fore, sa reagerade man inte alls pa det... det har bara varit en del av livet liksom.
Och nu tiden efter, sa ar det fruktansvart jobbigt och en plaga oftast.. Jag sag haromdagen pa ett TV-program dar en kvinna som hade en liten bebis sa nagot i stil med "varfor skaffade vi inte barn tidigare, det har ar det basta som hant mig" eller nagot liknande. Precis. Ett uttalande som later helt normalt i de flestas oron. Men mina oron bloder av uttalandet, jag kanner ett knivhugg rakt i hjartat och hur ogonen fylls upp av tarar. Barn ar inte nagot man bara "skaffar"... din lyckligt ovetande naiva bimbo tanker jag. Du kommer inte fa veta hur det kanns att fa kampa for att fa barn... inte langta sa starkt som jag. Jag forstar naturligtvis att alla andra som fatt barn tycker att det ar det basta som hant dem och att de ar lyckligast i varlden for sitt barn. Hur galet och avundsjukt det an later sa vill jag pa nagot satt anda inte byta med henne... for det kanns som att det gick for latt om man kallar det for att skaffa barn. Och jag avundas mej sjalv pa nagot satt for den lycka jag kommer att kanna nar vi far var bebis. Det ar som folk som berattar om hur de nastan dott men blivit friska igen, hur man far ny uppskattning infor livet.. hur man kan smaka pa varje intryck och ta in varlden och leva i nuet pa ett helt nytt satt. Det ar den kanslan jag har hur förmäten den än låter, att jag kommer att fa kanna nagot som ar fa förunnat av att ga klart en graviditet...av att foda barn, av att bli mamma.
Kommentarer
Trackback
