Om att ta en paus
Som allt annat jag gatt igenom i livet sa har denna graviditeten paverkat mig. Jag har for forsta gangen pa flera ar kant mig hel och lycklig... Jag har for forsta gangen inte jobbat arslet av mig hela dagarna ar ut och ar in utan mer an en veckas semester i taget. Jag har haft tid pa ett helt nytt satt. Kanske jag ibland har for mycket tid till att analysera och tanka, eftersom jag ibland slar knut pa mig sjalv tillslut av allt tankande.
Jag har forstatt nu varfor andra manniskor ar radda for att inte jobba. Om ni bara visste hur manga ganger jag har hort "men jag skulle inte kunna sluta jobba sadar, vad sjutton skulle jag gora da? Vad trakigt". Dessutom har de en liksom viktig min i ansiktet nar de sager det, stolta over att de ar sa ambitiosa och ovarderliga pa sina jobb. Jag menar inget illa i det, det ar fa saker jag sjalv ar sa stolt over som min karriar.
Dessutom ar svaret ar ja, det ar en jattestor omstallning. Och ja, det ar bade jobbigt och trakigt ibland. Men OJ vad nyttigt det ar! Och jatteharligt, kreativt och lyxigt! Man blir en snall, talmodig och utvilad manniska av att inte behova jobba. Kanske lite latare an vanligt ocksa.
Men nar en manniska sager till mig att de inte skulle klara sig utan ett jobb, sa undrar jag alltid varfor de ser sa stolta ut. Jag tycker synd om dem istallet... Jag forstar att man kanske maste jobba pa grund av att man inte klarar sig utan den inkomsten, jag forstar att man tycker att det ar kul att jobba, att man ar social och man far kanslan av att man gjort nytta for sig. Det ar inte det jag menar! Jag alskar att jobba och gora karriar och dessutom har jag ett enormt socialt behov. Men jag ar ocksa valdigt nojd med att ta en ordentlig paus och vara hemma och vara ledig och njuta av graviditeten. Jag har sa mycket roliga saker att hitta pa hela tiden.
Men lat oss ga tillbaka till att inte kunna tanka sig att inte jobba. Sorgligt att en del tycker att meningen med livet ar jobb? Jag hor ofta gang pa gang att en del vet inte vad de ska ta sig till nar de ar hemma pga sjukskrivning, vard av sjukt barn, lang semester etc. Sa man vill inte vara ledig med sin familj, sina barn man fatt, eller sin alskade andra halft? Eller att bara vara sjalv och kultivera sina intressen? Langtar man till jobbet da, eller inte kan komma pa nagot att gora anser jag att man har allvarliga problem. Har man jobbat sa mycket att man tappat sina andra intressen, glomt bort varfor man valde sin partner och varfor man ville ha barn? En sadan person borde verkligen rycka upp sig ur hamsterhjulet och flytta langt langt bort for att fa perspektiv pa tillvaron. Att lara sig alska sitt liv och vara tacksam for all tid vi har pa jorden. Livets mening ar inte att stressa runt hela dagarna, det ar jag saker pa efter mina 37 ar har pa jorden. Det finns ingen tapperhetsmedalj som delas ut till dem, endast en sorgsamhet over att de glomde att leva livet mer an de sma stunder som blev over pa nagot satt.
Jag vet inte om det ar allt jobbigt som drabbat oss och vara familjer de senaste aren, som fatt mig att tanka sa har. Men jag tar inget for givet langre. Jag har en sadan otrolig tacksamhet for allt jag har, och att tanka pa vad andra manniskor tycker har jag slutat bry mig om for lange sedan. Jag kanner mig fri och jag har alltid mer eller mindre kant mig granslos. Utanfor ramarna. Froken Bangstyrig och froken Tvartemot. Jag har alltid haft valdigt svart att forsta vanliga fordomar (aven om jag vet att jag har massor, jag med) som generellt uttalas av folk runt mig i alla aldrar och i bada mina "hemlander" England och Sverige. Generellt sa ar det mycket oppnare i London dar vi har valt att bo, och det ar mycket i den dar "ta for givet"-attityden, smasintheten och alltfor likriktade liv som far mig att inte vilja bo i Sverige.
Jag har landat i att livet ar for kort for att spendera det med manniskor som tanker snavt, har skygglappar och har svart att kanna generositet, varme och karlek till sina medmanniskor. Det ligger langt ifran mig att jaga materiella ting och att tjana pengar, jag brukar skoja om att jag och M inte har respekt for pengar som vi slosar ibland. Men det ar inte sa viktigt. Alltsa, det ar klart over att vi ar stolta over att vi ager den finaste lagenheten vi nagonsin sett och att vi har rad att gora saker och att man blir fanigt glad av att kopa fina saker. Herreminje, det ar klart vi gor! Jag vill inte satta mig pa nagra hoga hastar och tro att jag inte paverkas av pengar, det vet jag redan att jag gor. Men jag menar att till exempel nu nar jag gar utan inkomst och vi forlorar hundratals tusen om aret, kommer att fa 0 kr i foraldraledighetsinkomst etc sa ar det manga som flamtar till. Vi har inte en massa pengar om det ar sa det later, vi klarar oss bra men vi kan inte leva sahar i evighet. Det bade vet vi och vill vi inte heller. Jag ser fram emot att ta upp min karriar igen, om allt gar bra med vart barn och att vi kanner oss redo for dagis eller vad det blir sa smaningom.
Men viktigare omstandigheter an jobb, karriar och pengar hande oss. Det forandrade vara liv och synen pa att bilda familj och att skaffa barn for evigt. Och for det ar jag konstigt nog tacksam. For det kanns som att vi lever livet starkare, kanske just for att vi har en sorgsen vetskap om vad smarta ar langst inne. Nar man kant sorgen sa blir gladjen sa mycket starkare. Det ar val sa livet fungerar, pa gott och ont.
Men for att aterkoppla till radslan av att inte jobba, sa har jag genomskadat vad de ar radda for... De ar livradda for att satta sig ner och tanka igenom sin tillvaro pa allvar, och att analysera sina liv och sin lycka och vad de egentligen vill ha ut av livet. For det ar verkligen JOBBIGT och man maste vara modig pa ett helt annat satt. Det gor ont att tanka igenom och analysera, att vaga se rakt in i sig sjalv och ta reda pa vem jag ar och vad jag vill ha ut av livet. Det jag har kommit att gora ar att inse att det ar en gava, denna tid att bygga upp mig sjalv och jag njuter i fulla drag av att fa ha den har lyxen och tiden. Dessutom har jag varldens finaste lilltjej i magen som sallskap.
Jag har forstatt nu varfor andra manniskor ar radda for att inte jobba. Om ni bara visste hur manga ganger jag har hort "men jag skulle inte kunna sluta jobba sadar, vad sjutton skulle jag gora da? Vad trakigt". Dessutom har de en liksom viktig min i ansiktet nar de sager det, stolta over att de ar sa ambitiosa och ovarderliga pa sina jobb. Jag menar inget illa i det, det ar fa saker jag sjalv ar sa stolt over som min karriar.
Dessutom ar svaret ar ja, det ar en jattestor omstallning. Och ja, det ar bade jobbigt och trakigt ibland. Men OJ vad nyttigt det ar! Och jatteharligt, kreativt och lyxigt! Man blir en snall, talmodig och utvilad manniska av att inte behova jobba. Kanske lite latare an vanligt ocksa.
Men nar en manniska sager till mig att de inte skulle klara sig utan ett jobb, sa undrar jag alltid varfor de ser sa stolta ut. Jag tycker synd om dem istallet... Jag forstar att man kanske maste jobba pa grund av att man inte klarar sig utan den inkomsten, jag forstar att man tycker att det ar kul att jobba, att man ar social och man far kanslan av att man gjort nytta for sig. Det ar inte det jag menar! Jag alskar att jobba och gora karriar och dessutom har jag ett enormt socialt behov. Men jag ar ocksa valdigt nojd med att ta en ordentlig paus och vara hemma och vara ledig och njuta av graviditeten. Jag har sa mycket roliga saker att hitta pa hela tiden.
Men lat oss ga tillbaka till att inte kunna tanka sig att inte jobba. Sorgligt att en del tycker att meningen med livet ar jobb? Jag hor ofta gang pa gang att en del vet inte vad de ska ta sig till nar de ar hemma pga sjukskrivning, vard av sjukt barn, lang semester etc. Sa man vill inte vara ledig med sin familj, sina barn man fatt, eller sin alskade andra halft? Eller att bara vara sjalv och kultivera sina intressen? Langtar man till jobbet da, eller inte kan komma pa nagot att gora anser jag att man har allvarliga problem. Har man jobbat sa mycket att man tappat sina andra intressen, glomt bort varfor man valde sin partner och varfor man ville ha barn? En sadan person borde verkligen rycka upp sig ur hamsterhjulet och flytta langt langt bort for att fa perspektiv pa tillvaron. Att lara sig alska sitt liv och vara tacksam for all tid vi har pa jorden. Livets mening ar inte att stressa runt hela dagarna, det ar jag saker pa efter mina 37 ar har pa jorden. Det finns ingen tapperhetsmedalj som delas ut till dem, endast en sorgsamhet over att de glomde att leva livet mer an de sma stunder som blev over pa nagot satt.
Jag vet inte om det ar allt jobbigt som drabbat oss och vara familjer de senaste aren, som fatt mig att tanka sa har. Men jag tar inget for givet langre. Jag har en sadan otrolig tacksamhet for allt jag har, och att tanka pa vad andra manniskor tycker har jag slutat bry mig om for lange sedan. Jag kanner mig fri och jag har alltid mer eller mindre kant mig granslos. Utanfor ramarna. Froken Bangstyrig och froken Tvartemot. Jag har alltid haft valdigt svart att forsta vanliga fordomar (aven om jag vet att jag har massor, jag med) som generellt uttalas av folk runt mig i alla aldrar och i bada mina "hemlander" England och Sverige. Generellt sa ar det mycket oppnare i London dar vi har valt att bo, och det ar mycket i den dar "ta for givet"-attityden, smasintheten och alltfor likriktade liv som far mig att inte vilja bo i Sverige.
Jag har landat i att livet ar for kort for att spendera det med manniskor som tanker snavt, har skygglappar och har svart att kanna generositet, varme och karlek till sina medmanniskor. Det ligger langt ifran mig att jaga materiella ting och att tjana pengar, jag brukar skoja om att jag och M inte har respekt for pengar som vi slosar ibland. Men det ar inte sa viktigt. Alltsa, det ar klart over att vi ar stolta over att vi ager den finaste lagenheten vi nagonsin sett och att vi har rad att gora saker och att man blir fanigt glad av att kopa fina saker. Herreminje, det ar klart vi gor! Jag vill inte satta mig pa nagra hoga hastar och tro att jag inte paverkas av pengar, det vet jag redan att jag gor. Men jag menar att till exempel nu nar jag gar utan inkomst och vi forlorar hundratals tusen om aret, kommer att fa 0 kr i foraldraledighetsinkomst etc sa ar det manga som flamtar till. Vi har inte en massa pengar om det ar sa det later, vi klarar oss bra men vi kan inte leva sahar i evighet. Det bade vet vi och vill vi inte heller. Jag ser fram emot att ta upp min karriar igen, om allt gar bra med vart barn och att vi kanner oss redo for dagis eller vad det blir sa smaningom.
Men viktigare omstandigheter an jobb, karriar och pengar hande oss. Det forandrade vara liv och synen pa att bilda familj och att skaffa barn for evigt. Och for det ar jag konstigt nog tacksam. For det kanns som att vi lever livet starkare, kanske just for att vi har en sorgsen vetskap om vad smarta ar langst inne. Nar man kant sorgen sa blir gladjen sa mycket starkare. Det ar val sa livet fungerar, pa gott och ont.
Men for att aterkoppla till radslan av att inte jobba, sa har jag genomskadat vad de ar radda for... De ar livradda for att satta sig ner och tanka igenom sin tillvaro pa allvar, och att analysera sina liv och sin lycka och vad de egentligen vill ha ut av livet. For det ar verkligen JOBBIGT och man maste vara modig pa ett helt annat satt. Det gor ont att tanka igenom och analysera, att vaga se rakt in i sig sjalv och ta reda pa vem jag ar och vad jag vill ha ut av livet. Det jag har kommit att gora ar att inse att det ar en gava, denna tid att bygga upp mig sjalv och jag njuter i fulla drag av att fa ha den har lyxen och tiden. Dessutom har jag varldens finaste lilltjej i magen som sallskap.
Kommentarer
Trackback
